Under de senaste dagarna har det förekommit rätt så heta diskussioner i klickerkretsar (diverse bloggar och på www.klickerforum.se ). I takt med att det börjar växa fram olika inriktningar inom klickerträningen, tycks det också växa fram ett behov av att kategorisera vem som är vad, precis som inom många andra subkulturer i hundvärlden. När jag läste började jag förstås reflektera över var jag själv står i olika frågor, men efter ett tag kände jag att varken kunde eller ville placera in mig själv i något specifikt fack. Min stora drivkraft i mitt företagande och i min kursverksamhet är möjligheten att ständigt påverka, förändra, utveckla. Jag vill inte förbinda mig att följa ett visst koncept, vilket är den huvudsakliga anledningen till att jag inte har sökt Canis instruktörsutbildning.

I instruktörsrollen påminner jag mig själv ofta om att en metod inte har något egenvärde om det inte finns goda förutsättningar för att den slår väl ut hos ekipaget ifråga. Det kan handla om förkunskaper, om inställning, om ambitionsnivå, om humör och om tekniska färdigheter. Den stora utmaningen som instruktör är - för mig - att försöka möta min ”elev” där denne befinner sig just nu och därifrån försöka utgöra en resurs i dennes utveckling. Eftersom det inte är livräddande insatser vi utför, utan en hobby, prioriterar jag motivation, självförtroende och träningsglädje hos båda parter i ekipaget, långt framför ”det mest optimala utförandet” enligt ett visst koncept eller enligt en metod.

Också i mitt eget hundägande inser jag mer och mer vikten av att prioritera arbetsglädje och känsla framför att följa ett koncept till punkt och pricka. Mina etiska ställningstaganden vill jag hålla stenhårt på, annars skulle jag inte trivas med mig själv som människa, men inom ramarna för dessa vill ge mig själv frihet att experimentera och gå på känsla, utan att värdera huruvida jag gjorde  ”rätt eller fel”. De flesta av de metoder som växer fram genom klickerträningen tilltalar mig mycket och stämmer väl överens med mina etiska ställningstaganden. När det kommer till vissa ”sanningar” och kontrollkrav som omöjliggör det vardagsliv jag idag njuter av tillsammans med våra hundar så drar jag öronen åt mig. Självklart vill jag i rimlig mån förhindra att min hund får möjlighet att utöva och befästa icke önskvärda beteenden, men inte till den gräns att andra personer inte kan leka med min hund för att de inte kan mina lekregler, att andra personer inte kan rasta min hund för att de inte är konsekventa med koppeldragandet, att jag inte kan ha hunden med mig i tv-soffan om jag inte pallar att inta rollen av en strukturerad hundtränare mitt i deckaren, etc. Jag tycker att man tappar alldeles för stor del av det goda i hundägandet om allt som sker ska vara strukturerat och tillrättalagt. Våra egna hundar har flera roller, träningskamrat är en av dem, familjemedlem en annan och ovärderliga vänner i vått och torrt en tredje.

När det gäller riktiga problembeteenden är kontrollbiten förstås en viktig aspekt för att komma tillrätta med problemen. Jag arbetade mycket med detta med Skalman, men det var oerhört svårt i och med att det var så mycket i en vanlig vardag som han berördes av. Och just detta – att det ibland är väldigt svårt – tycker jag  kommer  i skymundan i många diskussioner. Uttalanden som  ”Den hund du har speglar dina färdigheter som tränare” kan kännas som en kniv i hjärtat efter det jag har gått igenom och efter allt arbete jag har lagt ner. Om det vore lätt att ändra beteenden till vilken nivå som helst, så skulle vi ju inte ens behöva lägga särskilt mycket energi på att välja ras. Då skulle en basset, med hjälp av en duktig tränare  uppvisa samma entusiasm inför vallningsarbete som en rastypisk border collie. Och en cavalier skulle med hjälp av ”rätt” tränare uppvisa samma driv i skyddet som en rastypisk malle. Kanske glöms den genetiska aspekten bort i diskussionerna just för att den är så självklar, men för oss som har upplevt svåra problem med tråkiga följder så känns hurtiga uttalanden i stil med ”hunden blir vad du gör den till” väldigt tunga och lika orättvisa som "det är ledarskapet". Att beteenden kan påverkas råder det nog inga tvivel om, men till vilken grad, under vilka förutsättningar, med vilka resurser och till vilket pris?

80%-regeln är en annan faktor som tidigare har diskuterats flitigt i klickerkretsar . Jag gillar 80%-regeln som en metafor för varför vi inte 100% lyckanden i träningen behöver vara av godo. Om vi alltid gör ”alla rätt” så är träningen troligtvis för lätt genom att vi inte utnyttjar vår potentiella utvecklingsnivå. Väljer jag till exempel att gå en mattekurs i åttans gångertabell så kommer jag troligtvis ha god chans att uppnå 100% rätt på alla prov, men om jag istället läser”Matte E” och få cirka 80% rätt på de uppgifter jag utför så utvecklas jag betydligt mer.

Däremot trivs jag inte med att utvärdera min hundträning á la ”2 av 5 försök misslyckades, nu måste jag skriva en ny kriterieplan”. Det blir för statiskt för min smak och när jag har provat tycker att jag tappar såväl känsla som träningsmotivation. Jag gillar att försöka klura ut hur hunden tänker -alltså att även ägna mig även åt det som inte är observerbart- och jag tycker att det är för många påverkande faktorer att ta hänsyn till under ett träningspass för att det ska vara effektivt att dra slutsatser av antal lyckade försök.

Och om vi nu ändå är inne på 80%-regeln; om man gillar ett koncept så är det kanske god idé att sträva efter att hålla sig till ca 80% av det färdiga konceptet och därigenom lämna utrymme för egen utveckling. Gör vi allt ”enligt konceptet” till 100% så utnyttjar vi förmodligen inte vår fulla potential som hundtränare, eller hur!

Mitt nyårslöfte är att försöka leva efter 80%-regeln i andra delar av livet. När de egna kraven blir för höga kan det vara väldigt skönt att luta sig tillbaka mot det faktum att hade jag gjort allting rätt så hade jag inte varit särskilt effektiv. Om jag uppnår ca  80% i hur nöjd jag är med min träning, hur mycket jag hinner av det jag har tänkt mig, de studieresultat jag eftersträvar, nöjda kursdeltagare, trevligt bemötande gentemot människor i min omgivning ,o.s.v. så ligger jag ju rätt så bra till. Tänk så skönt att när träningen går åt skogen eller när jag kommer toksent till jobbet bara kunna säga "jag är effektiv enligt 80%-regeln;-)".

Att lyckas med 100%  inom dessa områden skulle förmodligen innebära att livet var väldigt förutsägbart och enkelspårigt, att jag saknade utmaningar och att jag var en rätt så neutral person. Någon loggbok på det hela tänker jag dock inte föra!:-)

På tal om inställning och vägval under det nya året - ta en titt på Yvonnes härliga blogginlägg från den 31/12! www.gemdales.se

 

Stine

15 januari 2009 15:13

Klokt skrivet!! (men du brukar skriva klokt...) Som kursdeltagare måste jag dock säga att jag varit 100% nöjd!! *ler*

http://www.16tassar.se

 

Lina

15 januari 2009 15:42

Vad bra du har skrivit! Det där om att ha en 80%-regel i livet, det var riktigt bra.

PÅ många sätt känns det som att man lägger onödig press på sig i hundägandet och träningen. Jag känner mig nästan dålig för att jag inte för loggbok! Men det är ju självklart så som du skriver, att man måste hitta sitt egna sätt.

Har du förresten sett att I-or har planer på att byta Rudolf mot Rut, med en mellanskillnad!

http://www.igelsnigel.se

 

Åsa

15 januari 2009 19:19

Gillar verkligen din variant av 80%-regeln! Det tar jag till mig direkt!

http://www.asashundar.bloggagratis.se

 

Kajsa, Cliff & Voodoo

15 januari 2009 22:36

Tack vare klickern och att vi "shapade" in rätt sinnes stämning på Voodoo vid hantering av främmande personer så klarade hon av "mentaltestet" i lördags och får nu åter tävla. Känns rätt skönt när en del halvt om halvt idiotförklarade mig för att jag valde den metoden.
Nu ska vi bara fortsätta jobba med klickern för att få henne helt säker vid all hantering oavsett vem som utför den och hur:)

Kajsa, Cliff & Voodoo

http://cliffvoodoo.blogg.se

 

Veronica & Basta

15 januari 2009 22:58

Amen! Vilken otroligt upplyftande text, ur många aspekter! Jag som haft lydnadstävlande som största passion har helt fastnat i en olustkänsla för all teknik, vetenskap och detaljstyrning....på "min tid" kom man långt med en glad svans och en fin kontakt :-)
Här hittar jag underbara guldkorn - en hund i soffan är bättre än tio på SM-pallplats (oerhört fritt tolkat :-)), 80% betyder att det faktiskt händer saker och ibland är det faktiskt bara för svårt........ Tack för trevlig läsning!

http://www.svekhult.com/hundia

 

Pia

16 januari 2009 12:43

Underbar blogg. Fick mig både att dra på smilbanden och känna mig lite seriös! :-)

Och när det gäller det där om att "den hund du har speglar våra färdigheter som tränare" håller jag med om till viss del. Jag tycker att mina tre hundar - av helt olika raser - har haft många bra och mindre bra saker att visa upp som har varit märkligt lika TROTS att de har haft ganska skilda grundförutsättningar i rasegenskaper och mentalitet. MEN det gäller barar vissa typer av saker. "Dålig" mentalitet är ett bra exempel på sådant som inte "bara" är att träna bort. Eller som Heidi skrev i sin gästbok (utan att vara speciellt insatt i klickervärldens diskussioner) "For om ikke det är ett skikkelig dårlig individ,så ligger mästeparten i våres hender,som trenere!" Klickerträningen fokuserar på att vi ska jobba med positiv förstärkning av våra hundar, men det är väldigt lätt att känna sig negativt förstärkt av alla dessa citat som cirkulerar om man faktiskt har en svår individ. Den diskussionen behöver också föras. Så tack för ett bra inlägg Jenny!!

http://www.heldesjo.se

 

Ulrica

18 januari 2009 10:09

Frågade sambon om vi skulle börja leva efter den=) Hur som helst kan jag känna att det är väl en bra regel? Allting KAN inte alltid lyckas till 110%. Det funkar inte. Inte i dagliga livet heller. Sen visst man ska väl inte alltid nöja sig med 80% men jag kan nog känna att regeln inte är alls dum iaf...
Hoppas helgen varit bra!
Kramen Ulrica

http://www.lyckeboet.dinstudio.se

 

Lina

19 januari 2009 15:29

Vet du Rudolf! Vi har hittat en bror till dig här http://lydiaodingo.wordpress.com/. Hur går det på jobbet för dig? Rut hälsar att hon faktist har vågat sova borta redan (fast hon ville inte hälsa att hon blev så glad att hon kissade på sig när hon såg oss igen).
/Lina, Lillsnigel och tant

http://www.igelsnigel.se

 

Lotta

19 januari 2009 18:04

Mycket kloka ord, och sunt resonerat! :)

http://vallterrier.wordpress.com

 

Lotta

21 januari 2009 10:38

Nu har jag läst detta en gång till och det blir bara bättre och bättre! Så bra att jag tillägnat den här texten ett eget inlägg i min blogg, med länk naturligtvis.

Avsnittet om problemhundar, och "att hunden blir vad man gör den till" innehåller så många rätt. Efter att ha haft en äkta problemhund som första hund vet jag precis hur hårt det tar. Och hur svårt och jobbigt det är.

http://vallterrier.wordpress.com

 

Martin

21 januari 2009 12:05

Mycket mycket bra skrivit, Jenny!

"Däremot trivs jag inte med att utvärdera min hundträning á la ”2 av 5 försök misslyckades, nu måste jag skriva en ny kriterieplan”. Det blir för statiskt för min smak och när jag har provat tycker att jag tappar såväl känsla som träningsmotivation"

Vi håller ju på med hundar för att det är kul! Om känsla och motivation saknas kan vi ju lika gärna skriva program till datorer där allting har givna förutsättningar.
Bland det roligaste är trots allt klurande, en känsla av hur man ska lösa ett problem och förhoppningsvis även lyckas med detta.
De roligaste träningspassen är för mig oftast de oplanerade *fy fy fy* - ta med hunden ut på planen och bara jobba med glädje, kommunikation samhörighet - det skapar teamkänsla!
Kanske inte det optimala ur inlärningsperspektiv men förbannat kul!

Sköt om sig!
/martin

http://www.16tassar.se

 

Agnetha

21 januari 2009 12:35

Säger som Lotta (som tipsade mig om detta inlägg): Klokt och sunt!
Så också vad gäller problemhundar.

Det ska bli oerhört spännande att få träffa dig 14-17/3. ;)

http://www.xsitaochbucks.se

 

Philippa

27 februari 2010 14:19

Här sitter jag en lördag och har inget att göra, magsjuka barn sover, så jag tänkte att jag skulle läsa igenom din gamla blogg för lite inspiration!
Och vilket bra inlägg! Det är nog därför jag tycker om att träna för dig, du gör inget mer komplicerat än vad det redan är, t.ex charlies dirigeringsapportering, jag är fortfarande glad för den=)
Ha en trevlig helg!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Utmaningen från I-or är antagen   Välkommen till vår nya blogg "HUNDra ord" som finns på vår hemsida! ...

  Knappt hade vi hunnit lämna tillbaka ett par extra apögon till dess rättmätige ägare, förrän någon annan glömde sina... Återfås mot beskrivning.   Tack för alla grattisar, de får  svansen att vifta. Extra tack till Fia för  praktiskt samordn...

   Då är man inte vem som helst längre - jag har blivit champinjon!  Efter ett par uppvärmningstävlingar fixade vi detta på tre raka och jag säger som Henke Larsson - "Njaee, jag é helnöjd". Å Apornas och mina egna vägnar vill jag inledning...

Först och främst vill Fredrik och I-or TACKA för alla "grattisar"!   23/2 bjöd på fler tävlingsframgångar: Sussie och groenendaeltiken Himbi som tränar här fixade sin uppflyttning till lydnadsklass tre! Stort grattis!!!   Under helgen som gic...

   Ja, det är lika bra att komma till sak direkt. Igår genomförde jag och min apa årets första lydnadstävling - och hej vad det gick. Vi fick ihop PB på 283,5 poäng och det andra förstapriset är nu i hamn. Vet inte om det egentligen var lite dum...